Pop-pop gets a Grisham?

Vill börja med att rikta ett stort tack för alla uppmuntrande kommentarer från Peter, Pedro, Anonym, Gordon, Tobias och Buster. You rock!

Och med det avklarat börjar vi där vi slutade. Med en blöt kväll i Malmö, följt av ett kryptiskt blogginlägg. Jag var skönt nog ledig, och startade kvällen med 5-rätters svensk gourmé på ÖG, med rådjur och en trave andra posh maträtter. Ytterst trevligt sällskap, och en härlig kontrast till kvällen i övrigt. Så vidare till Malmö och The Rumble på Inkonst, där 3 superlasrar och en helt otrolig mängd färglada festprissar gjorde det till en av de mest kulörfyllda tillställningar jag besökt. Inte en stel, grå och skandinaviskt trist Filippa K-cardigan så långt ögat kunde nå, utan bylsigt och glatt, precis som jag gillar det. Det otroligt tråkiga var att kvällens huvudakt, tyskan Ellen Allien leverade ett av de sämsta set jag någonsin hört. Att låtvalet var torrt, oinspirerat och minimalistiskt var kanske ingen superöverraskning, och att hon saknade total kontakt med publiken, spelade totalt utan effekter, och aldrig bjöd på ett enda klimax säger kanske mer om mig som breakfreak och klimaxfantast. Men när även de mest inbitna technominimalisterna i publiken ser ut att vantrivas, är inte succé det ord man först kommer att tänka på. Men, och det här är ett stort men, det som verkligen fick mig att se rött var att hon var så in i helvete USEL på att mixa! Det går liksom inte att beskriva. Galopp i 80% av mixarna kröntes av ett hack och en omstart. Patrick konstaterade syrligt att "Man ska aldrig underskatta en hype", och sällan har ord varit mer valda. Istället var det de otroligt duktiga djsen i lilla rummet som spelade B-more club och hip-hop som fick mig att svänga och njuta. Sen vidare till Mission med sega vakter, Ableton-techno och trötta miner. Inget mer, inget mindre.

/Robban