Fondle

Ibland längtar man tillbaka. Kanske mest när det kryper ner mot 5 grader och vinden biter sig fast i ansiktet. Att vakna varje morgon av att skivaffären nere vid hörnet på gatan spelar Carl Kennedys epos Ride the Storm tätt följt av en tight mix in till Freemasons Rain down love. Vart man är gick var det house, må så vara minimal som funkig, men alltid upplyftande. Att Sverige inte förrän på senare år nåtts av övriga Europas housefeber kan ha något att göra med vädret. 30 grader och solbränna rimmar helt klart bättre med fläskiga beats än rimfrost och slask. Fast Ibiza var ändå mer än sorglösa beats, trots att det är svårt att sätta ord på en gemensam känsla. För det är precis vad det handlade om, att man visste att alla var där för samma anledning, kärleken till musiken. Sen må det i vissas fall varit förtäckt av en annan kärlek till droger, sprit och sex, men det är en annan femma. Minnen skapas av kärlek. Vakna till Ride the storm, sen frukost, stranden med Ironman i lurarna, traska 500 m hem, färska grönsaker, sallad på balkongen med en flaska rosé, chill nere vid Café Mambo med rosé, och spontanutgång med Englands finest till tonerna av Mickey Slim till tidiga morgonen. Eller det legendariska förkröket i den tomma hotellbaren strax innan We Love Space, för att sedan höra David Guetta få återupprättelse för den kvällen han schabblade bort på Pascha. Seamus Hajis lätt bizarra loopteknik. Steve och Seb uppe på taket på Mambo med Pete. Man kan åka iväg ifrån Ibiza, men Ibiza åker aldrig iväg från dig. Tur att det bara är 9 mån kvar tills nästa tripp. Hänger du med?

/Robban