Fuck you!

Yo!

Har funderat en smula kring det här med könsroller och musik, vad folk förväntas lyssna på, och vad folk förväntas dansa till. Att musik i grund och botten är tämligen könsneutralt är solklart, dock är det så att de flesta av Metallicas fans är killar, och merparten av Rihannas fans är tjejer. Det är kanske lättare att ta till sig musiken om man på något sätt kan identifiera sig med artisten? Hursomhelst mynnar detta ut i att man ofta sätter en osynlig genusmärkning på sina låtar, även om det finns ett antal gränsöverskridande låtar, såkallade hermafroditstänkare. Mitt högst ovetenskapliga resonemang baseras på ett antal empiriska studier ute i djbåset. Ett par "killåtar" för mycket, så vips, har plötsligt tjejerna bestämt sig för att ta en JD cola. Spela mer än 6 rnblåtar på rad, och killarna radar upp sig vid baren för att beställa varsin Cosmopolitan.

Eller? Skulle inte tro det. Det är nämligen tjejer som till 85 % styr dansgolvet, och därmed också den musik som spelas. Om ni funderar på varför killar inte styr dansgolvet, så har väl Lasse Brandebys bravader i Let´s Dance inte lämnat näthinnan än, tragiskt nog. Så tråkigt nog är dansgolvens demokrati i mainstreamvärlden egentligen en kvinnochauvinistisk musikdiktatur. Jag ställer allt mitt hopp till de tappra, men underbemannade tanzguerillas, som friskt dansar loss oavsett vem eller vilka som är där, och lever och dör för revolutionen. Men man kanske inte ska förvänta sig alltför mycket av folk vars huvudsakliga anledningen att befinna sig på ett dansgolv är sex. Eller bristen på det. Tjejer som vill visa att de är minst lika bra på att blåsa upp förväntningar som vilka Pussy cat bimbos som helst, och killar som vill visa sin metrosexualitet genom att skråla högt till Mika.

Arrivederci!

Robban